Vad har man vänner till?
Det är en fråga som jag har ställt mig under många år.och några riktiga vänner har jag, tre av dem ska du som läsare få möta. Namnen är dock inte deras riktiga.
Jag börjar med Lisa (fingerat namn) som jag växte upp med. Hon var några år yngre än mig och jättesöt. Våra föräldrar umgicks med varandra och vi hade jättekul.
Vid ett av tillfällena tog Lisa familjens katt i famnen och gick ut på balkongen tre våningar upp. Och hivade katten över räcket. Tjosan, där flög katten upp och ner, men lagom till landningen var tassar och ben nedåt och landningen gick utan problem. värre blev det för Lisa, som chockade föräldrarna rejält. För min del ett livslångt tydligt minne. Tack för det, Lisa.
Jag växte upp, pluggade och flyttade hemifrån till min första lilla lya på 29 kvm. Jag jobbade inte långt från bostade och trivdes bra med det. Under tiden avled Lisas pappa och Lisa och hennes mamma blev ensamma kvar i trean i Enskede, söder om Stockholm. Även min far avled hastigt och det gav till följd att familjerna, eller resterna, kom att umgås igen, nu som vuxna. Lisas mamma var en baddare att laga mat, laxpudding, gjord på rester av en gravad hel lax, fick mig att dregla och gå upp i vikt. Enda felet med lisas mamma var att hon rökte som en skorsten. När jag och min mamma besökte Lisa och hennes mamma, blev det inte lax utan smarriga hembakta bullar som Lisa och jag gjorde allt för att ta så många det bara gick. Det var inte omtyckt och vi fick våra fingrar randiga då och då, men vad gjorde det, vi hade så roligt.
När Lisas mamma gick bort i cancer, tog det Lisa dödsbudet hårt. Efteråt kunde hon inte bo kvar i trean utan flyttade till en mysig tvåa i grannuppgången. Där trivdehon jättebra.
Men säg den lycka som varar för evigt. Lisa var diabetiker och hade svårt att hålla sig till rätt föda, samtidigt hade synen påverkats och hon behövde glasögon. Och så hände det som inte får hända vid ett telefonsamtal, hon sa att hon mådde dåligt för att hon inte hade ätit rätt. Jag försökte stödja henne över telefonen för jag var 1,5 timmes resväg från henne. Då bryts samtalet. Jag försöker att ringa upp flera gånger, men får inget svar. Jag blir jätterädd och måste fatta rätt beslut snabbt. Jag ringde till polisens ledningscentral och talade med en mycket förstående polisman, som omedelbart skickade två bilar till adressen samt en ambulans. Jag å min sida fortsatte ringandet, nu till min mor som då bodde 15 minuters restid från Lisa. Jag bad henne att skynda fram efter att kort förklarat vad som hänt. Jag ville att någon som hon kände fanns där om det värsta hade hänt.
Det blev många långa nervösa minutrar för mig i form av oviss väntan innan telefonen satte igång att ringa. Såväl Lisa, min mor som polisen ringde, alla meddelade ett lyckligt slut, men vad hade egentligen hänt? Jo, under samtalet med Lisa hade hennes katt ryckt ur telejacket utan att Lisa sett detta. Hon trodde det blev fel på ledningen och bestämde sig för att gå och handla. När polisen kom dit, hakade man av dörren och gick in för att träffa katten. Utanför fanns sjukvårdarna. Vid denna tidpunkt anländer min mor och mitt i diskussionerna i trappuppgången kommer Lisa oförståendes gående. Jag blev både lättad och road, samtidigt som jag fick tack och beröm för rådigt ingripande. Inte för att jag då fattade något, Lisa var min vän som jag kunde göra allt för, och hon skulle göra det hon kunde för mig.
Några år senare var läget allvarligt för Lisa. Hennes ögon hade blivit sämre och måste opereras, ett i taget. Hon var rädd. Jag pratade med henne mycket inför operationen och fanns till hands så ofta det gik, och besökte henne på sjukhuset. Efteråt var hon lättad. Ett öga klart, ett öga återstår. Men även det gick bra och tiden gick. Tyvärr kom Lisa att må psykiskt dåligt och hennes arbete blev lidande. Hon sjukskrevs för depression. Jag besökte henne ofta och led varje gång, något jag inte kunde vissa öppet. Men så hittade hon en kille och situationen såg ut att ljusna, men förhållandet sprack och hon satt åter ensam.
En dag hade telefonsvararen min registrerat ett meddelande. Stressad som jag var på den tiden, på väg till något och försenad, lyssnade jag slarvigt av meddelandet. Det var Lisa, hon friade per telefon! I stressen tog jag det inte på allvar utan stack iväg och glömde bort allt. Klantigt nog! Nåja, den enes olycka, den andres lycka. Lisa hittade en karl och gifte sig. Förhllandet höllt i några år och det fungerade bra, kunde min mor, som höllt kontakten med Lisa, berätta. Men äktenskapet sprack och det var det sista jag fick veta av min mor.
Samma år min mor avled under inte helt klara omständigheter 2003, fick jag veta att även Lisa var död, genom självmord? Hur hon dog får jag aldrig veta och det tynger mig fruktansvärt. Hennes make som hon var gift med, har jag ingen kontakt med i något avseende nu som då, så den vägen går inte heller. Men hon har fått frid mig förutan och jag saknar henne så mycket.
