Kom igen nu
fredag, oktober 31st, 2008Den 19 oktober i år fick jag ett mejl som jag lade ut i bloggen, det handlar om våra barn. Kanske du som jag inte tycker att allt som står där passar in som jag vill ha det, men det mesta gör det. Skriv då på, för även om du inte står för allt, så står du bakom det mesta. Eller är du en sådan som gärna har kul i bingen och knuffar ut en försvarslös plutt, som senare får klara sig själv livet igenom? Här återges brevet i sin helhet igen något uppdaterat.
”Väldigt många barn och ungdomar far illa i Sverige idag, det handlar om hundratusentals barn som av skilda anledningar mår dåligt. Vi är många som nu kräver att barnen och ungdomarna prioriteras, de är vår framtid, vår viktigaste prioritering och de skall vara PRIORITET nummer ETT!”
Det är inte bara min egen historia jag har erfarenhet av. Jag har även haft en 11-årig tjej boende hos mig ett halvår i väntan på att komma till en familj. En liten som tog sig själv … från sitt hem som bestod av tråkigheter för att föräldrarna inte såg till barnens bästa… 11 år och tar sig hemifrån. Hon hade även en bror 13 år som valde vara kvar hemma, men var här på avlastning från sina föräldrar. I detta fall var inte socialtjänsten till någon hjälp då en av föräldrarna ”trackade” pojken så att han valde till slut vara kvar hemma, instängd på sitt rum.
Nu lever flickan, idag 13 år i avlastningshem, medans pojken, 15 år är kvar hemma och har problem med skola, vänner och har blivit isolerad från släkt, syskon och vänner än om de placerat ut honom i familj. Ska säga, den olämpliga föräldern bor kvar och ställer till ”förtret” för alla i sin omgivning… Så man kan inte säga det är annorlunda idag… 40 år senare
Detta är nu 2 år sedan, men vad det kommer sätta för spår i deras liv vet man inte, men jag hoppas det kommer gå bra. Vad säger det er läsare…
http://www.namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=2472″
Jag klär av mig…
Nu kommer jag tillbaka med ett av (vet, för ofta) mitt lååånga och säkert skitjooobbiga inlägg, men jag hoppas en del har tid…
Nu har namninsamlingen 313 på listan, 152 mer än från den 19 okt. Det är dåligt, bättre borde det vara (anser Zkrivaren).
Ibland funderar jag på varför det inte blir bättre ”speed” på viktiga saker som tex barn, sjuka. Men en grusgång eller en parkering eller ett bygge… då tar det fan i mig skruv och namnen väller in, visar sig vara tusental på ett kick… Det kan väl inte vara så illa att vi inte bryr oss? Att vi är så upptagna av oss själva så vi har inte tid att kämpa för annat? Vet att det finns de som gör massor, det är inte de som frågorna riktas till…
Men nu gäller det barnen, det viktigast vi har och de som ska ta över en dag… de är ju vår trygghet. Om vi vuxna behandlar dem illa, vad får då vi tillbaka? Jo, vi kommer bli lika illa behandlade som gamla då vi behöver omvårdnad och det vill vi väl inte?
Nu är det så att jag var ett av dessa barn som växte upp under ”ogynnsamma” förhållanden, nu är det säkert många som säger att inte man ska skylla på barndomen hur man blir som människa i vuxenlivet… men visst formar det en. Vi hamnar utanför formen då vi får ta hand om oss själva, vilket många gånger är oerhört svårt som liten. Man dövade sig på olika vis för att orka leva som en outsider, det svarta fåret… som alla i släkten hade något att säga om. De som såg, vågade inte…
När jag växte upp var det oftast barnens fel att det blev bråk, det var den vuxne som fick hjälp mot barnen… det var barnet som skulle tystas ner med medicin eller läggas in på barnpsyk. För att överleva stå på knä och hota för att få komma hemifrån för man hade bara 2 val för att klara sig vidare. Om de hade förstått då skulle det varit tvärtom… det var den vuxne som borde behandlats… fått medicin, suttit inne osv. Detta är min åsikt utifrån mitt eget liv och jag förstår att det finns de med annan uppfattning, det respekterar jag
Man söker sig oftast till ”likasinnade” som också har hamnat utanför formen, bildar en egen familj med dessa, ibland blir de rena ”maffian” i liten tappning. Ni kan förstå att allt inte går rätt till men man finner tryggheten där. Den trygghet man skulle haft i sin egen familj. Hjälpen till de barn som är utsatta måste komma tidigt i åren så de får en chans att hamna rätt. Uppemot tonåren är det nästan alltid försent… man har redan lärt sig att inte lita på vuxna, då man är så besviken att det inte fanns någon där för en som vågade träda in och hjälpa.
Man blir en kall, hård människa med en tjock mur runt ikring, den muren är svår att riva, kan bli ett kikhål ibland men som täpps till igen då man blir sårad. Sen ska man föröka börja om igen, man försöker förstå, förlåter och lägger det på hyllan för man vill gå vidare… Ska erkänna, en och annan tagg sticker ut ibland… Ibland är det lättast få vara kvar där bakom i skyddet. Jag har nu haft ”turen” , om en ska kalla något tur, att födas med en gen från släkten… Det visar sig att humorn har blivit en av de saker som gjort att jag överlevt motgångar, till mångas förtret då jag skämtar ofta… även om känsliga och allvarliga saker. Om allt och alla… men oftast mig själv, inte alltid man vill vara allvarlig och analysera problem. Ok… lite klumpig emellanåt. Men som ni läst… jag är född utanför formen…
Många av dessa ”familjemedlemmar” är borta idag och ibland går tankarna till dem om hur det gått, har de klarat sig bra? … sitter de inne? … finns de kvar i detta liv eller har de vandrat vidare? Ja, frågorna är många… Nu är det många som har tur och hittat in i samhället, hittar någon att leva med, skaffar barn osv, men många gör det inte…
Så därför är det viktigt att vi kämpar för de små så det inte behöver gå illa, som i förlängningen gör även andra illa…
Jag hoppas nu att fler skriver på, att fler ser till att släkt, vänner får reda på att listan finns. Maila de ni har på er maillista (hemligt), låt det inte stanna hos er.
Om man skulle göra en uträkning skulle det vara massor nu. Om du och nio till skriver på, är det tio nya. Om var och en av er fixar tio nya som skriver på blir det 100 som fixar tio var… osv. Det skulle vara massor av namn. Vad väntar du på!