Zkrivarens blogg

Om natten var jobbig så blev dagen likadan. Det jag trodde skulle bli bättre, blev…sämre.

Efter förmiddagens blogg och andra sysslor kom ett telefonsamtal, och efter det blev inget vad det var innan. Min kropp slog bakut, och framåt samtidigt. Positiva känslor som glädje, hopp, värme, kärlek o dyl, rök ihop med elaka, griniga, deppiga o liknande känslor. Huvudet värkte av ansträngning att skilja parterna åt. Till slut gav huvudkontoret upp och kallade tillbaka personalen, som var blåslagna. De negativa känslorna tog över, fick en knapp ledning och smärtan i mig, den jag lärt känna igen som den jag inte vill ha, var tillbaka.

Ute och träffa folk gav inget positivt resultat, snarare tvärtom.

Vad handlar det då om? Till största delen om pålitlighet, att löften hålls, att vänskapen inte försvinner av konstiga orsaker, som bl a när jag blev nedslängd i en frys och locket låstes utifrån. Ännu har ingen tittat in för att se hur jag mår, jag som inte ens förstår. Kanske gjorde jag nåt fel, kanske inte. Men någon gjorde fel mot mig, någon jag höllt av mycket! Och att sitta i ett frysfack i konstanta minusgrader är fan inte kul, inte lätt att skriva blogg heller i kyla o mörker. Så ge fan i och klaga på vädret. Och släpp ut mig nån gång. Hela jag är av köld stel, utom en del, den som behöver värmen.

En annan person, som jag för några månader sedan var så varm o go, som det numer heter i tid o otid. Men när jag inte längre gör som man vill blir det lite mer avigt, men fortfarande håller vi kontakt. Så pass att jag knyter ihop en annan jag känner med denna person. Utökar bekantskapskretsen för dem. Då försvinner den första! Plopp (inte chokladen) så är det ingen där. Texter i blogg o mejl förblir obesvarade. Sedan framkommer oegentligheter och slutligen kränkningar från person ett, som numer är ett suddigt minne för mig. Den andre och jag har fortfarande en stabil grund att stå på, byggd av förtroende för varann som människor med rätt att göra fel o må dåligt. Det är då vännen behövs som mest, den som antingen fryser ner mig eller försvinner.

Nu ser jag tecken på att cirkeln åter uppstår att nästa s.k vän är på väg bort? Och jag undrar öppet till alla som läser detta, är det meningen med att vara vän (eller närmare) lika med att djupt såra, kränka och lämna den? Att inte finnas till i med- och motvind genom livet, inte bara en kort tid?

Av en vän fick jag en länk till en En manifestation för alla barn för några veckor sedan, vilken jag ger här igen:  http://www.namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=2472″ target=”_blank”

Besök länken, läs texten, och skriv under om det känns rätt. Barnen är de som tar över efter oss nu vuxna.

Lev väl!

Detta inlägg postades lördag, oktober 18th, 2008 kl. 6:07 e m och är arkiverad under Personligt. Du kan följa kommentarerna i detta inlägg via RSS 2.0 feed. Du kan lämna en kommentar, or trackback från din egen sida.