Bra för vem?
Ensamstående med fyra minderåriga barn, varav en med ahdh, nervvrak och med tankar om döden. Blir jämnt sviken av myndigheterna, och avlastning av barnen sker i bästa fall vart femte vecka, trots att situationen är akut i hemmet.
Sådant är livet idag för en person i Sverige, det välmående landet…för vem?
Att socialen inte gör nåt bevisas åter igen. Utlovad städhjälp, blir halvdan hjälp, psykologsamtal uteblir varför den nödställde själv ringer och kommer på besök, för att få veta att man är för frisk för att gå hos psykologen!
Hur kan en psykolog säga så om en person som inte klarar av att sköta nånting längre, som går och funderar på döden som utväg? Dessutom i landstingets/kommunens regi.
Jag skräms av detta, men vet att det jag skriver om, är bara ett fall av flera, idag i vårt land, som ska vara så bra. Och jag frågar igen, bra för vem då?